Gerade die schlimmsten Dinge werden sie aus den Akten getilgt haben, für die man vor Gericht verantworten musste. 

Det är främst tre aspekter som återkommer i Herta Müllers romaner; Rumänien, och livet i byn som barn och senare som vuxen i Timişoara. Förföljelsen av oliktänkande, och de yttre och inre överlevnadstekniker som detta förtryck framkallar. Försvaret av den personliga friheten, som till varje pris måste tillkämpas, samt en språkfilosofi, en sorts ständig analys och uppstyckning av språket. Herta Müllers associationer är ofta vindlande, såväl i tal som i skrift. 

Hennes senaste roman på svenska, Andningsgunga (Aemschaukel), har fått lysande recensioner i Tyskland. I 64 korta kapitel återberättar Herta Müller hur 80 000 tyskrumäner 1945, bland andra alla män i åldrarna 17 - 45 år, deporterades till sovjetiska arbetsläger. En hittills nedtystad och smärtsam upplevelse i tyskrumänernas historia. En av de deporterade var Herta Müllers egen mamma, en annan var den då 17-årige Oskar Pastior,  senare en hyllad poet och översättare, känd för sina ordlekar och sitt språkartisteri, inspirerad av dadaismen. När Herta Müller senare i livet mötte poeten Oskar Pastior, liksom hon tysk-rumänsk författare i exil, föddes tanken att de tillsammans skulle kunna berätta om denna närmast okända period i hemlandets historia. Pastior hade själv vistats i ett av Gulaglägren i Ukraina. 2004 reste han och Herta Müller dit för att samtala, minnas och samla vittnesmål från andra överlevande, när Herta Müller vid Oskar Pastiors oväntade död 2004 blev ensam med allt material. 

Det konstruerade språk som boken är skriven på har emellertid mött kritik. Kan man beskriva detta oerhörda mänskliga lidande i poetiska ordvändningar?

Sin vana trogen har Herta Müller svarat på detta att för att komma verkligheten nära, tvingas man arrangera språket 

Ja, vem är jag. Hon kastar tillbaka frågan. Hon bor i Tyskland och hon skriver på tyska, men tyskarna vet inte heller hur de ska placera henne. Och det hon skriver om, är inte heller det något som berör Tyskland. Hon har ofta fått frågan om hon inte kunde tänka sig att skriva om något annat? Om det inte kunde räcka snart med allt hon redan skrivit om Rumänien? Och hon måste varje gång förklara att det inte specifikt är Rumänien hon skriver om, utan om diktaturen. Hur det känns att leva med en ständig ångest och hur det påverkar en människa. Hon kan bara säga som hon alltid har sagt. Hon söker inte upp sitt tema, det söker upp henne. Och om det inte vore så skulle hon inte behöva skriva. Hon skulle kunna tänka sig något bättre här i livet än att skriva.

Men om man tar judarna. Under nazismen. När judarna tvingades gömma sig, en del gömde sig i åratal, kanske inne i ett skåp, det är knappt att man kan föreställa sig. Andra flydde, de som kunde, men de flesta deporterades och mördades i koncentrationsläger. Och det var också tyskar, som också hade tyska som sitt modersmål. Men vågade man påstå att det också var deras Heimat? Hon tycker det är synnerligen märkligt att tyskarna tillägnat sig denna formulering. 

Hennes modersmål är ju tyska, som språket talades av den tysktalande minoriteten i Rumänien. Men just för att vi talar samma språk, vet vi i grunden hur olika vi är, och att vi aldrig någonsin kan mötas. Vare sig i tanken eller i vår föreställning om livet. Den här mannen som varit SS-soldat var nu en gång hennes far, även om hon avlades efter kriget. Och vad denna tyska minoritet gjorde sig för föreställning kring begreppet Heimat vill hon ingenting ha med att göra, och det bortsett från det faktum att man traktade efter hennes liv. Vad ska det vara för slags Heimat, måste man fråga sig? Tillit uppstår ju ur det som sägs och för det krävs ett minimum av gemensamma nämnare.

För emigranten har språket förstås en helt annan betydelse. Det kan man inte förneka. Das kann ich einem ja nicht wegnehmen. Om någon säger att språket är Heimat, och om denne någon är en författare, som är beroende av språket, och det land som han befinner sig i, där talar han inte språket. Då kan språket kännas som en tröst. Då kanske man säger till sig själv att jag har ju i alla fall mitt språk och därför finns jag. 

Men å andra sidan - hur skulle det annars gå till? Man har ju sitt språk, så länge man lever har man kvar sitt språk, sitt modersmål!

Det är en annan sak att man kan plågas av språket. Det kan förstöra livet för en, språket kan allt! Språket är inget abstrakt väsen, utan i språket levs det, och hur man lever bestämmer om språket är vackert eller fult!

Så länge hon kan minnas har hon brottats med sitt förhållande till språket. Ända till för bara några år sedan, när hon hittade en liten mening hos författaren Jorge Semprun*. Han var motståndsman under spanska inbördeskriget, men avslöjades och skickades till Buchenwald. Semprun överlevde koncentrationslägret men tvingades gömma sig i Madrid i många år, under Francos diktatur, innan han slutligen emigrerade till Frankrike. 

Men nu har hon äntligen fått ett argument, om någon skulle komma och fråga vad hon menar med begreppet Heimat! Då behöver hon bara citera Jorge Semprun: 

Det att det inte är språket som är vår Heimat, utan det som blir sagt!

Hon fick riktig hjärtklappning av lycka när hon hade läst just den meningen. Att någon, som liksom hon varit förföljd och så tydligt formulerat vad det innebär. 

När hon började på universitetet var hon tvungen att lära sig rumänska. På rumänska ser världen annorlunda ut. Exempelvis är en lilja på rumänska en herre och på tyska en kvinna - die Lilie. Men bordet är femininum på rumänska och på tyska är det maskulinum - der Tisch. Och rumänskan skriver alltid med. Hon har båda bilderna av språket i huvudet, liksom hon ser världen i två delar. Den ena delen oskiljbar den andra. 

Ibland arbetar förstås språken, rumänskan och tyskan, mot varandra - och då blir det intressant! En annan sak är att hon inte står ut med att man slösar med orden, det är som att slösa med tiden. I byn där hon föddes, överhuvudtaget bönder runt om i världen tycks det, pratar sällan. Då uppstår en form av tigande som kan tillmätas en helt annan betydelse. I det att man iakttar sig själva och varandra. Tigandet blir till något eget. Mer än bara en paus. Medan det i staden, i städerna överhuvudtaget, bara pratas på. Pratet blir till ett flytande, det plaskar riktigt om det, nästan som ett vattenfall.

Ytterligare en dimension av pratet är ett trick som hon brukade använda sig av när hon förhördes av säkerhetspolisen. Då brukade hon också prata på. Försökte besvara deras närgångna frågor utan att egentligen säga något. Hon var ju tvingad att prata, de avkrävde svar. Då kunde hon inte tiga, då kunde vad som helst hända. Hon kunde bli torterad eller få en örfil. Pratandet blev då till ett skydd. Försöka förhålla sig normal och bete sig som om man besvarade frågan. Men utan att prata på. Inte säga för mycket. Inte berätta mer än de efterfrågat. Då ville de genast veta ännu mer.

Arbetet med kollage är för henne ett lustfyllt arbete med språket. Hon nyper ihop orden, som hon säger, får det att låta som det gällde att klippa ut mönstret till en klänning. Dass macht züchtig. Det har gjort henne beroende!

Detta stringenta mått! Inte mer som ryms på ett vykort och på motsatta sidan en bild. Det har nästan urartat, blivit till en hel liten verkstad. I ett skåp har hon tiotusentals ord som hon klippt ut och ordnat alfabetiskt. Och i ett annat skåp ligger orden bara huller om buller. Eller så klipper hon till sig ett eget litet ord, om hon behöver ett ord som inte finns. Dann schnipse ich es mir zusammen. Men för det mesta utgår hon från ord som redan finns. Men texten den drar förstås också åt sitt håll och hon drar åt sitt, vill hävda sin vilja, gentemot ordens. Det är som med skrivandet i största allmänhet. Ofta ser hon först efteråt vilka ord som kommit till användning och vilka som texten spottat ut igen. Av överblivna ord bryter hon ibland upp orden och skapar sina egna ord, som Zahnschmelztasse. 

Schmelz ist dass weisse auf dem Zahn und Tasse ist ja Tasse.

Orden hittar hon för det mesta i Der Spiegel, eller i gamla kataloger. IKEA-katalogen till exempel, och så grannarna som förser henne med gamla tidningar. Språket i postorderkataloger är en fantastisk källa för ord. Det kommer ju ständigt nya kataloger, eftersom utseendet på kläder och möbler ändrar sig för varje säsong. Och man måste hitta på nya sympatiska ord som ska få oss att vilja köpa alla de här sakerna. Poetiska nybildningar som bara duger en säsong. Som nya färger på kläder och på möbler. Ena gången kan det heta gräsgrönt och nästa daggrönt. 

Ibland kan hon bli sittandes länge med ett ord. Ett ord som hon tycker är vackert och som hon så gärna vill ha med. Och då får texten lov att tycka vad den vill! Som Pepita till exempel. Hela sex, sju gånger ville hon ha med Pepita, hon var så förtjust i själva ordet, och ingen enda text ville ta emot det. Men då ger hon sig inte. Hon ger helt enkelt inte efter förrän texten tagit emot pepita och det sitter där det ska.

För Kungen bugar och dödar behövde hon 24 olika kungar för att kunna beskriva diktatorn Ceauşescu. Kungen fanns med överallt liksom diktatorn. Hon såg kungen i allt. I Schackkungen som hennes morfar själv snidat, eftersom han förlorat den riktige kungen i kriget. Eller i tuppen, eller i Gud. Det hade förstås med religionen att göra. Hon gick i kyrkan ibland eftersom det fascinerade henne. Det sällsamma historier man berättade om Kristus var nästan som sagor. Som när prästen dricker av vinet och man påstår att det är Kristi blod, det är ju som en riktig saga. Och Marias hjärta som satt utanpå kläderna. Marias hjärta som såg ut som en ituskuren vattenmelon. Allt som katolska kyrkan presenterar som verkligt är ju som små tokigheter. Men inte om man tar det på allvar, om man tror på det som prästen säger: Gud finns överallt? Ja, då var Gud var den förste diktatorn för henne, han hade kontroll över allt. Er hat alles im Griff.

 

Man ifrågasatte inte Gud och Gud kunde se allt, han var den perfekte diktatorn. Alltid när man gjort något dumt så fanns Gud med. Akta dig, det är en synd! Eller om något var förbjudet. Eller om man drabbats av en stor olycka, en stor sorg, hette det alltid ske Guds vilja - Gott hat es so gewollt. Eller när någon hade dött sa man alltid att Gud tagit honom till sig - Gott hat ih zu sich genommen. Till slut sa hon till sig själv att hon hade fått nog av Gud.

Men som barn tänkte hon förstås inte på språket. Hon hade inga sagoböcker som barn, men uppenbarligen hade hon förstått att det fanns prinsessor och prinsar.  Hennes mormor hade säkert berättat något och det är uppenbart att det finns ett behov av det surrealistiska hos ett barn. Hon överförde sina fantasier till sin vardag. Hon byggde in kungen där hon tyckte att han passade och till slut fanns han på många olika ställen. Som barn trodde hon att allt hade ett hemligt liv och levde detta liv på natten, när ingen märkte det.

Hon var övertygad om att träden umgicks och träffades i smyg, att ett träd kunde gå från en gata till en annan, och på morgonen, innan folk vaknade, fort gick tillbaka igen, så att ingen skulle märka något.

Eller skåpet i rummet. Allt hade sina egna hemligheter och sitt eget liv, men utan att någon annan skulle lägga märka till det. På samma vis var det med växter. På landet har man ju ett mer direkt förhållande till växter. I synnerhet om familjen är bönder och man måste arbeta ute på fälten eller vakta kor som hon förväntades göra. Då får växterna en specifik betydelse, och en del tycker man om ... och en del tyckte hon var vedervärdiga. Tomater avskydde hon redan som barn. Hon kan än idag känna den där lukten av galla som hon hade på händerna efter att som barn tvingats arbeta bland tomater i dagar. Och hur huden på händerna färgades grön.

 "Barnen sitter på lastbilen framför skolan under popplarna. De skall köras långt ut på fälten bakom staden, till de mogna tomaterna. Deras skor är nedkletade av tomater, från igår, från i förrgår, från flera veckor tillbaka, från morgon till kväll. Deras fickor är kladdiga av spruckna tomater, runt vattenflaskorna, på jackorna och skjortorna och byxorna."

Och popplarna... Eller den där gröna tujan? Obligatorisk framför partifunktionärernas villor och förresten alla statliga inrättningar? Det var växter som tillhörde systemet. Liksom röda nejlikor. Nejlikan är klumpig, den har ingen doft och den står sig länge. Det är opportunistiska blommor! Sie gehörten zur selbstdarstellung der Diktatur! Nejlikan motsvarar brutaliteten hos denna diktatur som saknade minsta känsla för vad som är vackert och som inte kan acceptera en viss individualitet, ens hos en blomma. En styvmorsviol skulle diktaturen i Rumänien aldrig ha valt som symbol.

Sie haben schon Eigenschaften, die das macht, dass die Dikatur sie verwendet. Ja, man hätte wahrscheinlich kein Stiefmütterchen genommen... aus der Brutalität der diktatur jat sich wahrscheinlich eine Präferenz für eine gewisse Pflanze ergeben.

Rött är en färg som hon inte heller tycker om. Det röda trängde sig på överallt. Om det var den röda mattan, eller den röda fanan eller de röda blommorna på en begravning eller den röda sammetskudden som funktionärernas medaljer brukade ligga på. 

En annan skada från diktaturens Rumänien är att hon närmast tvångsmässigt måste läsa alla offentliga skyltar. I Rumänien brukade det finnas stora plakat överallt, affischer med politiska paroller. Det var folkets väl och partiets väl och Ceauşescus väl. på tyska

I tunnelbanan, om hon måste vänta på tåget, hinner hon läsa samtliga reklamskyltar, så långt hon kan se, och på båda sidor om spåren. Och dessutom noga studera alla bilder! En dag gick hon förbi en stor reklamskylt med texten Wir machen Ihre Möbel Beine - Hos oss får möblerna ben. Och genast väcks ångesten till liv igen. Det var säkert inte illa menat. Bara en flyttfirma som ville göra reklam för sig.

Hon antar att det är det som kallas för ett trauma. En till synes oskyldig företeelse och så blir hon påmind om allt igen. Hos oss får möblerna ben. Hon kunde komma hem och upptäcka att köksstolen hamnat i vardagsrummet och att stolen i vardagsrummet i stället stod i köket. Och att tavlan inte längre hängde på sin plats på väggen utan låg på sängen, men att den omöjligt kunnat ramla ner för spiken satt kvar, och hur skulle den i så fall kunna falla snett genom rummet? Och av vilken anledning hade de (Securitate) varit där? Vad hade de letat efter? Hade de gömt en mikrofon? Eller kanske pengar? Det var hon ofta rädd för.  Man fick ju inte ha dollar eller annan västvaluta hemma, för det fick man fängelse. Eller de kanske hade förgiftat maten, och sedan hette det igen att man tagit livet av sig. Enligt regimen förekom det inga mord.

/.../En mening med ordet nagelsax i för förhör, sade Kurt, en mening med skor för husundersökning och för skuggning en med förkyld. Efter tilltalet alltid ett utropstecken, vid dödshot ett komma."

Det hjälpte förstås inte mot säkerhetspolisen och deras metoder att lägga ut hårstrån, men det ingav ändå en känsla av motstånd. Men man visste det redan som barn. Skräcken hade alltid funnits där. På femtiotalet, redan som barn, visste hon att människor kunde försvinna, att människor hamnade i fängelse, eller långt borta i arbetsläger. Det fanns ingen frihet. Så långt tillbaka hon kan minnas fanns det ingen frihet. Ända sedan hon föddes. Ofriheten har fostrat henne! 

"Ett barn känner fruktan för att dö och äter allt fler gröna plommon men vet inte varför. Barnet står i trädgården och letar bland växterna efter orsaken. Inte heller växterna, stjälkarna och bladen förstår, varför barnet använder händer och mun för att äta mot sitt liv. Det är bara växternas namn som vet varför: Vattenklöver, ängsull, mjölktistel, ranunkel, fingerört, Svarta Susanna, kungsljus, brakved, spikklubba, stormhatt."

Man medgav ju aldrig att man dödat någon. Staten mördade sina medborgare och kallade det för en naturlig död! Alla som dog i fängelset dog en naturlig död och alla de tusentals som sköts vid gränsen när de försökte fly. Antingen hörde man aldrig mer något av dem eller så kom de hem i en hopsvetsad zinkkista. Om de fortfarande levde efter att man skjutit efter dem lät man hundarna slita isär dem, man hade ju hundar. Och man skyllde på hjärtinfarkt eller hjärnblödning, att det varit en naturlig död.  Och när kistan kom hem, hopsvetsad, var säkerhetstjänsten eller militären på plats vid begravningen. Man fick aldrig se hur denna hjärtinfarkt såg ut. Hjärtinfarkt med söndersliten kropp är inte särskilt trovärdigt.

Det fanns ju inte heller någon diktatur. Det var folkets rätt och diktaturens proletariat och så staplas den ena lögnen ovanpå den andra.

Ingen aning. Eller förresten, hon tror inte att det är en tillfällighet. Det var uttänkt så. Hemliga polisen lämnade ingenting åt slumpen. Om man hade bestämt sig för att döda henne hade man kunnat göra det när som helst. Man hade kunnat göra det i Rumänien eller senare, efter att hon kommit till Tyskland och vägrade hålla käften. Det hade kunnat verkställas även här. Det var inte bestämt så. Eller så det var helt enkelt ännu inte bestämt. Vem som kunde svara på den frågan? Det skulle hon bra gärna vilja veta. Varför det var bestämt att andra skulle dö, och hon få fortsätta leva?

Av Yvonne Ihmels

På svenska finns Den långa resan av Jorge Semprun.