Blod späs ut med tårar
Aktuellt
Ann Mårtens har sett Hamlet av William Shakespeare på Stockholms Stadsteater
och undrar om en seriös recension av Hamlet kan innehålla feministiska synpunkter?
Faktiskt så tror jag det! Tre danska kvinnor har satt upp Hamlet av
William Shakespeare på Stockholms Stadsteaters stora scen. Det är Karen-
Maria Bille, Katrine Wiedemann och Maja Ravn. I huvudrollen ser vi en
fantastisk, skönspelande Gustaf Skarsgård som sörjer sin mördade far
och lägger en vit ros vid hans grav. Döden är livets gång och sorgen är
förgänglig är några av alla sanningar som Shakespeare formulerat och
dessa har tagits väl till vara i denna föreställning. Texten kommer
till sin rätt på en avskalad scen, men är mycket nedstruken. Den vita
begravningsrosen i den inledande scenen plockas upp av Hamlets mor
Gertrud som sätter den vid sitt högra öra och planerar att gifta om sig
snabbast möjligt. Detta skär i Hamlet som ett grovt svek. Han anser sig
mer styv än son som styvson till sin blivande styvpappa. Det finns bara
två kvinnor bland alla männen i Shakespeares Hamlet. Vilket
naturligtvis speglar författarens tid. Men föreställningen tar inte
alls fasta på seklelskiftet 15/1600 när Hamlet skrevs utan snarare på
ett 1900-tal. Ofelia gör vad hon kan för att skingra Hamlets onda
känslor. Eller gör hon det i denna föreställning? Hamlet är förryckt av
kärlek, säger Polonius Ofelias pappa som spelas av Sven Wollter.
Kärleken har en läkande kraft, men Ofelia försvinner ur fokus alltför
snabbt. Ofelias veklagan kommer aldrig i fokus. Hon är ärbar och
vacker. Hennes misslyckande och kärlekens frustration handlar det inte
om. Hennes självmord i näckrosdammen är så gott som struket. Det
handlar enbart om sorg och nederlag för stackaren Hamlet. Han är inte
en högfärdig fähund, som det sägs. Danmark är ett fängelse och det är
svårmod, melankoli och mjältsjuka. Det handlar om mord, våld och blod
och galenskap och blod späs ut med tårar. Den danska kvinnotrion går
inte till botten med kärleksgalenskapen. Stor vikt läggs vid de
skådespelande kompisarna eller ska vi säga skälmarna Rosencrantz och
Gyldenstern. Spelet i spelet blir viktigare än kärlekstemat. Det är
Hamlet som regisserar. Dröm och verklighet blandas. Det avskalade
känsliga spelsättet i denna danska uppsättning sker på en till synes
tom scen med en ensam matsalsstol på mitten och sorgens svarta färg på
väggar, golv och tak. Efter ett tag rullas ett skrivbord in och något
senare ser vi ett storstilat gästabud i nattvardsstämning. En stor
orientalisk matta rullas fram och sopas ned i salongen. Kostymen är
enkelt hållen och smokingen är svart och osynlig, Gertruds vita
klänning med släp lyser desto mer mot den mörka bakgrunden. Dimmoln av
rök, ett ständigt pyrande och ett mättat ljus lägger sordin på texten.
Eller understryker snarare undergångsstämmningen. Hamlet själv är
aldrig uppklädd utan spelar i svarta jeans och trasig tröja. En
projektion på bortre scenväggen av vad man ser på scenen förstorar och
ger perspektiv. Det är en enkel uppsättning med en rad geniala grepp.
Det handlar om fundamentala känslor i en avskalad miljö. Det börjar
illa och värre återstår......Shakespeares text och livserfarenhet är
verkligen gudabenådad. Och det gäller även Hamlet i Gustav Skarsgårds
tappning. Det är mycket av eftertankens kranka blekhet i denna
föreställning, men jag fortsätter att vara nyfiken på vad man kunde ha
gjort av Ofelias roll. Kan man tänka sig en mer jämställd Hamlet?
Ann Mårtens, kulturjournalist
Maria Bille, Katrine Wiedemann och Maja Ravn. I huvudrollen ser vi en
fantastisk, skönspelande Gustaf Skarsgård som sörjer sin mördade far
och lägger en vit ros vid hans grav. Döden är livets gång och sorgen är
förgänglig är några av alla sanningar som Shakespeare formulerat och
dessa har tagits väl till vara i denna föreställning. Texten kommer
till sin rätt på en avskalad scen, men är mycket nedstruken. Den vita
begravningsrosen i den inledande scenen plockas upp av Hamlets mor
Gertrud som sätter den vid sitt högra öra och planerar att gifta om sig
snabbast möjligt. Detta skär i Hamlet som ett grovt svek. Han anser sig
mer styv än son som styvson till sin blivande styvpappa. Det finns bara
två kvinnor bland alla männen i Shakespeares Hamlet. Vilket
naturligtvis speglar författarens tid. Men föreställningen tar inte
alls fasta på seklelskiftet 15/1600 när Hamlet skrevs utan snarare på
ett 1900-tal. Ofelia gör vad hon kan för att skingra Hamlets onda
känslor. Eller gör hon det i denna föreställning? Hamlet är förryckt av
kärlek, säger Polonius Ofelias pappa som spelas av Sven Wollter.
Kärleken har en läkande kraft, men Ofelia försvinner ur fokus alltför
snabbt. Ofelias veklagan kommer aldrig i fokus. Hon är ärbar och
vacker. Hennes misslyckande och kärlekens frustration handlar det inte
om. Hennes självmord i näckrosdammen är så gott som struket. Det
handlar enbart om sorg och nederlag för stackaren Hamlet. Han är inte
en högfärdig fähund, som det sägs. Danmark är ett fängelse och det är
svårmod, melankoli och mjältsjuka. Det handlar om mord, våld och blod
och galenskap och blod späs ut med tårar. Den danska kvinnotrion går
inte till botten med kärleksgalenskapen. Stor vikt läggs vid de
skådespelande kompisarna eller ska vi säga skälmarna Rosencrantz och
Gyldenstern. Spelet i spelet blir viktigare än kärlekstemat. Det är
Hamlet som regisserar. Dröm och verklighet blandas. Det avskalade
känsliga spelsättet i denna danska uppsättning sker på en till synes
tom scen med en ensam matsalsstol på mitten och sorgens svarta färg på
väggar, golv och tak. Efter ett tag rullas ett skrivbord in och något
senare ser vi ett storstilat gästabud i nattvardsstämning. En stor
orientalisk matta rullas fram och sopas ned i salongen. Kostymen är
enkelt hållen och smokingen är svart och osynlig, Gertruds vita
klänning med släp lyser desto mer mot den mörka bakgrunden. Dimmoln av
rök, ett ständigt pyrande och ett mättat ljus lägger sordin på texten.
Eller understryker snarare undergångsstämmningen. Hamlet själv är
aldrig uppklädd utan spelar i svarta jeans och trasig tröja. En
projektion på bortre scenväggen av vad man ser på scenen förstorar och
ger perspektiv. Det är en enkel uppsättning med en rad geniala grepp.
Det handlar om fundamentala känslor i en avskalad miljö. Det börjar
illa och värre återstår......Shakespeares text och livserfarenhet är
verkligen gudabenådad. Och det gäller även Hamlet i Gustav Skarsgårds
tappning. Det är mycket av eftertankens kranka blekhet i denna
föreställning, men jag fortsätter att vara nyfiken på vad man kunde ha
gjort av Ofelias roll. Kan man tänka sig en mer jämställd Hamlet?
Ann Mårtens, kulturjournalist
Skriv en ny kommentar: