Med klassresan som rättesnöre
Scénkonst
Fram stiger en vulgär och trasig men stolt Eliza som är en förortsbrutta
utan trygg försörjning, som inte kan tala begripligt. Alexandra
Rappaport gör henne grymt bra. Hon brer på lite i bredaste laget och
gör sig bara förstådd med korta glimtar av ledtrådar till vad det är
hon talar om. Johan Ulvesson gör professor Higgins med allt vad det
innebär av självironi och iakttagelseförmåga och kvickhet i
konversationen. Han anser att hennes vidriga läten vittnar om att hon
inte känner rätten att leva och vill tala om för henne att hon har en
själ och att om hon antar hans utmaning kommer att kunna skaffa en egen
blomsterbutik och slänga käft med vilken akademiker som helst och röra
sig i Birmingham Palace-kretsar. Utmaningen består i att bo i hans
lägenhet och få språklektioner, vackra kläder och bra personliga
kontakter i tre månader. Hon anar att hon kanske ska och måste bli
bortgift och hennes pappa sopåkaren Alfred Dolittle gör ett besök för
att se till att han får en rejäl hemgift. Men det är inte detta syfte
Henry Higgins har. Han vill göra ett experiment i verkligheten och
säger att vi lever i klassresornas tidsålder. Han lovar guld och
diamanter. Och han ska förvandla förortsslampan till en first lady.
Scenografen Sören Brunes har stirrat sig blind på fyrkantigheter,
Malevitch och neon. Detta spektakel sker i en scenografi som först och
främst bygger på kvadraten som form. Det är fyrkantiga hus med
fyrkantiga fönster byggda av fyrkantiga grundenheter. Konsten är
fyrkantig eller åtminstone kantig och det är Malevitch som pryder
väggarna. Sören Brunes excellerar i scenerier på olika nivåer av
scenrummet och gör det möjligt för Eliza att nå Higgins mål. Hon
skrider fram i geischakläder på ett famlande komiskt sätt och
konverserar med överklassen på överklassens sätt på en tebjudning i
grannskapet. Det är framför allt skojigt och även tänkvärt men inte den
språkliga lek som kunde blivit resultatet av denna klasspråkresa.
Ingenting finns kvar av musikalen och "den franska räven rev en annan
räv". "Jag tror hon kan det!" sägs inte med lika stor övertygelse i
denna version och Higgins dompterar inte Eliza på samma sätt i denna
föreställning. Han framstår snarare som en gammaldags socialdemokrat
som tycker att alla ska behandlas lika. Han har rättvisan som
rättesnöre, snarare än klasskampen.
utan trygg försörjning, som inte kan tala begripligt. Alexandra
Rappaport gör henne grymt bra. Hon brer på lite i bredaste laget och
gör sig bara förstådd med korta glimtar av ledtrådar till vad det är
hon talar om. Johan Ulvesson gör professor Higgins med allt vad det
innebär av självironi och iakttagelseförmåga och kvickhet i
konversationen. Han anser att hennes vidriga läten vittnar om att hon
inte känner rätten att leva och vill tala om för henne att hon har en
själ och att om hon antar hans utmaning kommer att kunna skaffa en egen
blomsterbutik och slänga käft med vilken akademiker som helst och röra
sig i Birmingham Palace-kretsar. Utmaningen består i att bo i hans
lägenhet och få språklektioner, vackra kläder och bra personliga
kontakter i tre månader. Hon anar att hon kanske ska och måste bli
bortgift och hennes pappa sopåkaren Alfred Dolittle gör ett besök för
att se till att han får en rejäl hemgift. Men det är inte detta syfte
Henry Higgins har. Han vill göra ett experiment i verkligheten och
säger att vi lever i klassresornas tidsålder. Han lovar guld och
diamanter. Och han ska förvandla förortsslampan till en first lady.
Scenografen Sören Brunes har stirrat sig blind på fyrkantigheter,
Malevitch och neon. Detta spektakel sker i en scenografi som först och
främst bygger på kvadraten som form. Det är fyrkantiga hus med
fyrkantiga fönster byggda av fyrkantiga grundenheter. Konsten är
fyrkantig eller åtminstone kantig och det är Malevitch som pryder
väggarna. Sören Brunes excellerar i scenerier på olika nivåer av
scenrummet och gör det möjligt för Eliza att nå Higgins mål. Hon
skrider fram i geischakläder på ett famlande komiskt sätt och
konverserar med överklassen på överklassens sätt på en tebjudning i
grannskapet. Det är framför allt skojigt och även tänkvärt men inte den
språkliga lek som kunde blivit resultatet av denna klasspråkresa.
Ingenting finns kvar av musikalen och "den franska räven rev en annan
räv". "Jag tror hon kan det!" sägs inte med lika stor övertygelse i
denna version och Higgins dompterar inte Eliza på samma sätt i denna
föreställning. Han framstår snarare som en gammaldags socialdemokrat
som tycker att alla ska behandlas lika. Han har rättvisan som
rättesnöre, snarare än klasskampen.
Skriv en ny kommentar: