Vardagsgröt och grådask i Noréns generationsdrama
Aktuellt
Om kärlek är i all enkelhet ett litet sakralt drama av Lars Norén på
Dramatens Målarsal. Det är ett stycke stark civilisationskritik och
handlar om den utsatta kärleken, om hur vi görs utbytbara för varandra.
Det är mycket längtan, mycket förhoppningar och mycket förvecklingar.
Det handlar om hur våra personliga och samhälleliga omständigheter
maler ner kärleken till en vardagsgröt som är svår att ta sig ur. De
olika paren blir avstängda i sina relationer. Här finns stor ångest och
ett stort hopp om att ett tredje barn eller ett adoptivbarn ska rädda
situationen. Scenen är obestämbar. Det kan vara en mindre hyreslägenhet
i en förort med linoleumgolv och grådask utanför fönstret. Men det kan
också vara ett väntrum på Adoptivcentrum, Svenska kyrkans samtalsrum,
Familjerådgivningen eller vårdcentralen där aborter planeras i samråd
med en sjuksköterska. Det är Sara Giese som regisserat. Hon har gjort
sig känd som Bitterfittans och Monsterkabinettets och Fröken Julies
regissör och en som vågar ta ut svängarna. Här sysslar hon med
förvecklingar mellan de olika paren som drömmer om att det är bättre på
grannens gård. Det slås i dörrar och springs genom rum i bästa
farsstil, trots att detta är allt annat än fars. Det är brottstycken ur
liv och tänkta samtal i tid och otid. Kanske skulle det blivit en annan
pappa till mitt barn och kanske har vi inte något gemensamt i själva
verket. Kärleken kärvar - inte minst den erotiska. Och mitt i alltihopa
tänds en trearmad ljusstake och kyrkklockor ringer dagen till ära. Den
helige ande åkallas i en psalm av Lina Sandell som alla känner igen och
vi undrar om Lars Norén blivit religiös på gamla dagar? Varken den
heliga treenigheten eller frågan om mamma, pappa, barn är han främmande
för. Det är ett ungt Dramatengäng som spelar denna föreställning och
man känner att de lägger in allt vad de har av egna erfarenheter i
replikerna. Hur ska vi uppnå maximal lycka under rådande
omständigheter? Är detta en värld värdig att skaffa barn till? Här
finns både frågan om tillit och hopplöshet i sin prydno. En ung
generationspjäs är vad Lars Norén har skrivit denna gång.
Dramatens Målarsal. Det är ett stycke stark civilisationskritik och
handlar om den utsatta kärleken, om hur vi görs utbytbara för varandra.
Det är mycket längtan, mycket förhoppningar och mycket förvecklingar.
Det handlar om hur våra personliga och samhälleliga omständigheter
maler ner kärleken till en vardagsgröt som är svår att ta sig ur. De
olika paren blir avstängda i sina relationer. Här finns stor ångest och
ett stort hopp om att ett tredje barn eller ett adoptivbarn ska rädda
situationen. Scenen är obestämbar. Det kan vara en mindre hyreslägenhet
i en förort med linoleumgolv och grådask utanför fönstret. Men det kan
också vara ett väntrum på Adoptivcentrum, Svenska kyrkans samtalsrum,
Familjerådgivningen eller vårdcentralen där aborter planeras i samråd
med en sjuksköterska. Det är Sara Giese som regisserat. Hon har gjort
sig känd som Bitterfittans och Monsterkabinettets och Fröken Julies
regissör och en som vågar ta ut svängarna. Här sysslar hon med
förvecklingar mellan de olika paren som drömmer om att det är bättre på
grannens gård. Det slås i dörrar och springs genom rum i bästa
farsstil, trots att detta är allt annat än fars. Det är brottstycken ur
liv och tänkta samtal i tid och otid. Kanske skulle det blivit en annan
pappa till mitt barn och kanske har vi inte något gemensamt i själva
verket. Kärleken kärvar - inte minst den erotiska. Och mitt i alltihopa
tänds en trearmad ljusstake och kyrkklockor ringer dagen till ära. Den
helige ande åkallas i en psalm av Lina Sandell som alla känner igen och
vi undrar om Lars Norén blivit religiös på gamla dagar? Varken den
heliga treenigheten eller frågan om mamma, pappa, barn är han främmande
för. Det är ett ungt Dramatengäng som spelar denna föreställning och
man känner att de lägger in allt vad de har av egna erfarenheter i
replikerna. Hur ska vi uppnå maximal lycka under rådande
omständigheter? Är detta en värld värdig att skaffa barn till? Här
finns både frågan om tillit och hopplöshet i sin prydno. En ung
generationspjäs är vad Lars Norén har skrivit denna gång.
Skriv en ny kommentar: