Det är lite dokusåpa över Marianne Lindberg De Geers text till Full Speed Ahead. Texten håller kanske inte helt det skönlitterära måttet, men föreställningen är dramatisk och intressant som företeelse i tiden. Det är en liten anspråkslös föreställning på Bryggan, på Stockhoplms Stadsteater som är värd uppmärksamhet. Den vill fästa vår blick på meningen med livet och ungdomars väg in i framtiden. Lindberg De Geer söker sanningen i det banala. På scenen har vi ett gäng pråligt och glittrigt klädda förortsungdomar i 20-årsåldern som är desperata. De är hungriga och får vänta på mat. Snacket går i ensamma monologer rakt ut i luften. Någon enstaka gång blir det kontakt och svar på tal. Det är förvirring som råder. Man kan jämföra med Bodil Malmstens Tryck Stjärna för några år sedan. Alla är livströtta och flickorna är mellan raderna trötta på utseendefixeringen, känner sig som kvinnor med Q, vill träffa någon och skaffa sig barn. Är killarna rädda för starka kvinnor undrar flickorna. Och det är mycket flickorna, döttrarna som dominerar scenen på ett skrikigt sätt. Frågan om meningen med det torftiga liv vi pådyvlats ekar mellan väggarna. Scenen består av utnötta linoleumgolv från 50-talet, tristess och avsaknad av omtanke och inhängnande av textila, värmande draperier. En stor beachbummelbandspelare slås på och av av sig själv med banal musik. Det är tomt. Replikerna ekar tomt. Det är Andreas Boonstra från Teater Moment som regisserat och ett ungt Stadsteatergäng som visar vad de kan. Ibland kan jag tycka att Boonstra är bättre på sin egen teater. Är det dagisgenerationen som längtar efter ostressade, omhändertagande föräldrar det handlar om? Man kan ju undra! Det är det tillfälligas filosofi som härskar: ingenting behöver vara för evigt. De snabba lyckorusens filosofi. Samtidigt klagar flickorna över att de inte får ha ens sitt kön ifred. Sensmoralen är snabba ryck. Full speed ahead alltså. Full speed ahead har en dubbelmening. Springer vi ifrån grundläggande behov? Fysisk och mental fattigdom hotar att grundmuras om vi inte bryr oss om varandra och den unga generationen inte börjar tänka i politiska banor också. Har förmågan att tyda socialt samspel kommit av sig? Marianne Lindberg De Geer tycker inte att vi ska leva farligt och dö unga, skulle jag tro.