Är Bitterfittan självbiografisk?
Scénkonst
Bitterfittan är en roman av Maria Sveland som handlar om hennes
uppgivenhet och revolt under småbarnstiden i hennes liv. Den är med all
sannolikhet självbiografisk. Den har satts upp på teatern i flera
versioner. Just nu är den aktuell på Rikstteatern på turne genom
landet. Bitterfittan handlar om en tjej som har rymt och sitter på ett
plan till Teneriffa. Hon har lämnat sitt första lilla barn i pappans
händer och ska vila upp sig. Han som alltid har sovit gott om natten
och sluppit amma står inför fullbordat faktum. Nu väntar hon sitt andra
barn förmodligen och läser den amerikanska feministiska
kultförfattarinnan Erica Jongs Rädd att flyga. Hon och hennes man är
typiska yrkesmänniskor med lovande karriärer framför sig. Hon tyckte
att de hade ett jämställt äktenskap. Allt vändes upp och ned när det
lilla barnet dök upp och skulle tas om hand 24 timmar om dygnet. Hon
rannsakar sig med hjälp av Erica Jong. Bitterfittan vill leva precis på
samma villkor som männen och där håller jag inte med henne faktiskt.
Ska vi kvinnor ha det lika dåligt som männen i detta samhälle? Vi blir
inte mer jämställda för att vi röker lika mycket, får lika många
hjärtinfarkter och lika många andra stressjukdomar också för den delen.
Vad vi behöver är kortare arbetstid för att kunna dela bördorna och
vara jämställda föräldrar. Karriärhetsen är för stor i den
västerländska civilisationen för att människorna och därmed barnen ska
må riktigt bra. T o m klimatet säger ifrån på ett gigantiskt sätt. Så
jag säger med Maria Sveland att jag vill inte vara medborgare i ett
land som inte tillåter oss att leva med den vi älskar och som älskar
oss tillbaka. Förhoppningsvis den vi har våra barn med. Denna
humoristiska föreställning är i det lilla formatet. Tove Olsson sitter
på en barstol och om hon inte dricker av sitt vin eller spelar jetplan
som fräser fram genom luften så läser hon högt ur Erica Jong. Tove
Olsson låter publiken följa med in i vanmakten och smärtan, vaknätterna
när bebisen skriker och mamman har mjölkstockning. Pappan är
naturligtvis bortrest! Detta är en gestaltning som heter duga. Nina
Simone instämmer med hennes klagan på sitt bluesiga sätt då och då. Och
huvudpersonen gestaltar sina tankar med dock- och fingerteater på ett
kul sätt. Lite metateater faktiskt! Tove Olsson gör en insiktsfull och
inkännande skådespelarprestation och har förmodligen varit i samma
situation som Bitterfittan själv. Vem vågar skaffa barn om man ska vara
med i skådespelarsvängen? Och vad gör barnafödandet med våra kroppar?
Har vi tid att ta hand om dem efter förlossningen? Jag tycker att
Bitterfittan fungerar som en väckarklocka men jag håller inte med om
att man ska sluta amma med hjälp av antiamningspiller och känna sig
förfördelad för att kvinnan är den som är närmast det lilla barnet. Att
samhället måste fungera mer barnvänligt är den minsta gemensamma
nämnaren för mig. Jag tycker inte att karriären ska få inkräkta på
förhållandet med barnen. Orkar man inte med sina barn måste man trappa
ned på jobbet. Och det är oerhört svårt att inse i detta samhälle. Man
blir lätt en Bitterfitta, vilket är för jäkligt! Jag känner många!
Ann Mårtens, kulturjournalist
uppgivenhet och revolt under småbarnstiden i hennes liv. Den är med all
sannolikhet självbiografisk. Den har satts upp på teatern i flera
versioner. Just nu är den aktuell på Rikstteatern på turne genom
landet. Bitterfittan handlar om en tjej som har rymt och sitter på ett
plan till Teneriffa. Hon har lämnat sitt första lilla barn i pappans
händer och ska vila upp sig. Han som alltid har sovit gott om natten
och sluppit amma står inför fullbordat faktum. Nu väntar hon sitt andra
barn förmodligen och läser den amerikanska feministiska
kultförfattarinnan Erica Jongs Rädd att flyga. Hon och hennes man är
typiska yrkesmänniskor med lovande karriärer framför sig. Hon tyckte
att de hade ett jämställt äktenskap. Allt vändes upp och ned när det
lilla barnet dök upp och skulle tas om hand 24 timmar om dygnet. Hon
rannsakar sig med hjälp av Erica Jong. Bitterfittan vill leva precis på
samma villkor som männen och där håller jag inte med henne faktiskt.
Ska vi kvinnor ha det lika dåligt som männen i detta samhälle? Vi blir
inte mer jämställda för att vi röker lika mycket, får lika många
hjärtinfarkter och lika många andra stressjukdomar också för den delen.
Vad vi behöver är kortare arbetstid för att kunna dela bördorna och
vara jämställda föräldrar. Karriärhetsen är för stor i den
västerländska civilisationen för att människorna och därmed barnen ska
må riktigt bra. T o m klimatet säger ifrån på ett gigantiskt sätt. Så
jag säger med Maria Sveland att jag vill inte vara medborgare i ett
land som inte tillåter oss att leva med den vi älskar och som älskar
oss tillbaka. Förhoppningsvis den vi har våra barn med. Denna
humoristiska föreställning är i det lilla formatet. Tove Olsson sitter
på en barstol och om hon inte dricker av sitt vin eller spelar jetplan
som fräser fram genom luften så läser hon högt ur Erica Jong. Tove
Olsson låter publiken följa med in i vanmakten och smärtan, vaknätterna
när bebisen skriker och mamman har mjölkstockning. Pappan är
naturligtvis bortrest! Detta är en gestaltning som heter duga. Nina
Simone instämmer med hennes klagan på sitt bluesiga sätt då och då. Och
huvudpersonen gestaltar sina tankar med dock- och fingerteater på ett
kul sätt. Lite metateater faktiskt! Tove Olsson gör en insiktsfull och
inkännande skådespelarprestation och har förmodligen varit i samma
situation som Bitterfittan själv. Vem vågar skaffa barn om man ska vara
med i skådespelarsvängen? Och vad gör barnafödandet med våra kroppar?
Har vi tid att ta hand om dem efter förlossningen? Jag tycker att
Bitterfittan fungerar som en väckarklocka men jag håller inte med om
att man ska sluta amma med hjälp av antiamningspiller och känna sig
förfördelad för att kvinnan är den som är närmast det lilla barnet. Att
samhället måste fungera mer barnvänligt är den minsta gemensamma
nämnaren för mig. Jag tycker inte att karriären ska få inkräkta på
förhållandet med barnen. Orkar man inte med sina barn måste man trappa
ned på jobbet. Och det är oerhört svårt att inse i detta samhälle. Man
blir lätt en Bitterfitta, vilket är för jäkligt! Jag känner många!
Ann Mårtens, kulturjournalist
Skriv en ny kommentar: