Knut Hamsuns liv lämnar ingen oberörd, inte heller oss i gruppen. Han föddes i Gudbrandsdalen men kom att växa upp i nordnorge i en fattig och krävande miljö. Han blev bortlämnad som 9-åring till en barnlös tyrannisk morbror, miste kontakten med  mor, far och syskon. Han lämnade fosterfadern tidigt  och begav sej  ut i världen, bland annat till Amerika. Han arbetade sig fram, accepterade hårda villkor, hade perioder av arbetslöshet och svält. Han hade en kritisk blick för samhället och utsatta mänskors  villkor å ena sidan  -  och en motsägelse inom sig genom att visa förvånande själviskhet. Men han hade en stark tro på sin egen begåvning och han tillägnade sig tidigt en stor kunskap om människan.  Vi studsar inför hans motsägelsefullhet, samtidigt förundras vi över begåvningen och skaparkraften. Den visar sig  i tidiga brev på 1880-talet bland annat då han försörjde sig som lantarbetare i Dakota.Vi har svårt att hålla isär verket och personen, båda fascinerar. Vem var mannen som kunde skriva en bok som Svält, utgivningsår 1890? Vid läsningen associerar vi till Frans Kafka (f 1883). I Svält registreras en mänskas inre konflikter, känlor, självbild och sinnesförnimmelser minutiöst. Genom den inre världen skildras den yttre världen, samhället, mänskorna, varje  outtalad stämning i ett möte, där läsaren idag kan känna igen sig.  Vi i gruppen kan inte låta bli att uppehålla oss vid hans kärleksliv, vara nyfikna på de två kvinnor han var gift med,  Bergliot Göpfert  åren 1898 – 1906, i äktenskapet en dotter, och med Marie Andersen från 1909 – 1939.  I det äktenskapet föddes fyra barn, två söner och två döttrar. 

”Ja tänk så han höll på, skaffade sig ovänner, som med de där föredragen,där han kritiserade Ibsen offentligt från talarstolen!” Säger Britt spontant! ”Det där med teatern se, han tyckte inte om teater, man gör sej till, man spelar en roll, man... Christina blir avbruten av Ingemaj som säger ”men själv skildrade han ju människor i deras samspel på ett suveränt sätt. Margareta tar vid, ”jag tänker att när Hamsun kritiserade Ibsens figurer var det för att han tyckte att Ibsens figurer var så fyrkantiga så endimensionella, och att han skapade dem så, för att han hade vissa ideer som han ville få fram. Och Hamsun var ju individualist, varje mänska var unik, så fort det var något kollektivt så slog han bakut. Han menade att varje individ var sin egen och skulle absolut inte användas för något syfte, att det bara skulle flöda när man skapade. ”  Sigrid muttrar: Låter bra men jag undrar om det stämmer, tänker på Markens gröda som jag minns bäst. Britt kastar in lite bränsle: men han hade ju också en märklig bakgrund, fick ju inte studera, är väl självlärd?  Christina fortsätter, ”men Hamsun hade ju en dröm om livet, att det ska vara så jordnära, så genuint, och det speglas ju i Markens gröda bland annat. Men var fick han inspiration till att bli författare? Det tycker jag inte kommer fram.” Hon får inget direkt svar i gruppen. 

Margareta byter spår. ”Om man funderar på vad en kreativ process är, att en så självupptagen personlighet kan hitta ett flöde där han tydligen kan skildra människor och samspel så att läsaren verkligen blir fångad, är det inte fantastiskt!?” En liten eftertänksamhet smyger sej in och bryts av Sigrid som säger: måste ta och läsa honom på nytt. ”Men hur var det med hans förmåga att se sitt eget samspel med andra”  undrar Britt? Christina svarar:  Jag får bilden att han använde kommunikation och sina iakttagelser av samspel i eget syfte.

SKVALLERSPALTEN släpps lös medan besticken klirrar och pajen avnjuts! ”Hur han lånade pengar från folk! Och oftast betalade han inte tillbaka.” ”Ja och då i ungdomen fick han låna 2000 kronor för en resa till Köpenhamn, och det måste ha varit mycket pengar på den tiden! Och många år senare när Hamsun redan var känd och tjänade pengar och långivaren hade hamnat på obestånd vägrade Hamsun hjälpa honom.” ” Visst är det svårt att förstå?” ”Men tänkte ni på hur han behandlade sin första hustru Bergljot, spelade bort hennes förmögenhet, morsarvet på några månader!” ”Det verkar som om hon inte ställde några krav på honom, han kunde göra som han ville med hennes pengar.” ”Ja han hade laglig rätt att disponera hennes pengar fritt, men när dom skiljdes fick han betala tillbaka! Så var det år 1906.” ”Men att hon inte skiljde sig tidigare... ” ”Visst hade det gått på tok för långt när hon äntligen tog ut skilsmässa?”  ”Och hon tog inte ens upp strid med honom.” ”Jag håller med, hon var beundransvärd, utbildade sig istället till barnmorska, kunde klara sig själv!”  ”Men hur fungerade han? Skriva 

kärleksfulla brev. Berätta om spelförluster, vara ångerköpt men fortsätta spela, dricka, inte komma hem.”

”Och för hans skull hade hon lämnat bort sitt första barn...”

Gruppen stannar upp i tystnad. Ingemaj återför till diskussionen: men i slutet av boken ger Sigrid Combüchen en förklaring, att han blev destruktiv när han inte kunde skriva. Christina svarar ”låt se, det är möjligt men han skrev Ny jord 1894 och fick då hjälp av denne Langen att bli internationellt känd och han träffade Bergljot 1895 och då kom Pan ut. 1898 kom Viktoria ut, men okay, den har betecknats som melodram, fast Sigrid Combüchen säger att han upprättar denna o-genre. Och 1901 spelar han bort hennes förmögenhet, 1902 föds deras dotter Viktoria! Svärmare kom 1904 och Under höststjärnan kom ut 1906, det år då de skiljs!” ”Oj vad du kan, ” unisont skratt.

Britt tar vid: ja kanske han hade en svacka i skrivandet där nån gång, men jag har slagits av att han inte verkade ha några inre konflikter fast han skadade andra. ” Ja så förfärligt, så begåvad men han verkade vara en mycket splittrad person, han hade väldigt många ”rum” som han gick ut och in i, utan att ha någon verklig konflikt, breven till Bergljot var bara ett spel för gallerierna,” tror Margareta.  ”Kanske det var de inre ”rummen” som han kunde gå i  och ur också i sina romaner” säger ingemaj. ” Jag tänker att det är något gudomligt, någon slags kreativ ordning, jag menar någonting som har sin egen väg, och därför vill jag inte psykologisera, annars vore det omöjligt med en så motsägelsefull mänska ” säger Margareta.  ”Han kanske var som en del målare, offrar allt för sin konst”, föreslår Sigrid?  Men Britt tycker det är dags att syna biografiförfattaren och frågar : men vad tycker vi om Sigrid Combüchens sätt att skriva?

Det doftar kaffe, klirr av kaffekoppar, en hallontårta tornar upp sig på brickan!

Sigrid Combüchen. Det fanns en enighet i gruppen att Sigrid Combüchen som tagit sej an detta digra material, gjort ett storartat arbete. Samtidigt som det smyger in tacksamhet mot författaren finns det tveksamheter.  Hon skiftar så mellan ämnen och tidsepoker, gör det besvärligt för läsaren,  vi  kommer inte Hamsun nära, förrän efter Parisåren.  Hade Sigrid Combüchen därefter ett mer fylligt material runt hans liv och själv därmed kommit honom närmare? Någon reagerade på, att hon börjar berätta, man dras in i handlingen, men så kväver hon intresset i nästa sats genom något helt annat.  En deltagare  tycker att språket är psykedeliskt och akademiskt. Hon verkar mån om att prestera, blir en tolkning. Men nej, anser en annan, som inte uppfattar språket som särskilt akademisk eller intellektuell. Men föregående vidhåller -  hon sneglar på läsaren och  vill imponera, och jag får en känsla av att hon vill verka komplicerad för att passa in i någon salong!  

Men hennes språk är ju briljant, menar en deltagare, om det inte var för dessa kast mellan händelser och tidsangivelser. Jamen hör här, säger nästa positiva röst, citerar från sid 291 ”På bröllopsfotot den 25 juni 1909 har hon fortfarande hårmassor och stora ögon. Ett sista djupt kameraleende. Marie är nästan lika lång som maken och har hatt med kappa som smiter åt om hennes liv. Han ser ut som en spatserkäpp mot hennes rika skönhet.”  ”Ett begåvat språk, javisst,” svarar en som hängt upp sej på vissa uttryck, som att han  övergett sina ungdomsideal, Nietzsche och Shopenhauer för: ”villa vovve och volvo”! Skratt.  Flera hade dock reagerat på ordvalet.  Men hur blir det för en modern emanciperad kvinna, att skriva om Hamsun som äkta man, så förtryckande mot sina kvinnor i dagens ögon, frågar sej gruppen?  Visst tycker hon illa om honom, den känslan har gruppen, men bara som person, inte som författare!  Men han måste också ha haft en charm, hävdar en positiv röst, får medhåll, man trodde på honom!  Han kanske tidigt hade utvecklat en förmåga att imponera för att överleva?  Men totalt sett är Sigrid Combüchens bok en inspirerande rik bok, som tar oss med till världar utanför oss själva.  Gruppen instämmer trots viss kritik.                

”Sigrid Combüchen skriver om hur han lyckades komma in i familjer ”adoptera in sig” och då måste han ju ha haft den frömågan att verka som om han skulle bli något stort och bra” säger Sigrid.  Margareta kommer med en analys: man får tänka på hans formuleringsförmåga, Strindberg talade ju om sin eld, Hamsun måste  ha haft något liknande. Marie, hans andra hustru beskrivs ju som mycket vacker, det där stora håret och de stora ögonen. Han möter henne i nasjonalteatrets trappa första gången och säger ”Nei Herregud, saa pen De er da, Barn.” Och så är han dubbelt så gammal och hon hade börjat få framgångar vid nasjonalteatern och lämnade allt för hans skull!”  ”Fick hon inte sitt livsutrymme mycket begränsat, och varför godtog hon det? Frågar Britt.  ”Hon var väl  förälskad och han var en berömd man, och mycket förälskad i henne! Hon lät honom begränsa sej,” svarar Christina. ” Marie var ingen oskuld, hade haft ett förhållande innan, Sigrid Combüchen skriver att ”var hon inte förälskad måste hon ha blivit medberoende,” en kliche, säger Margareta.

Ingemaj vill hävda att ”det var ett komplicerat förhållande från båda sidor,” citerar Hamsun (sid 267) som skriver i ett brev till Marie ”och nu har han sagt att han inte kan leva utan din kärlek, därför dör han – av tarmvred. Och där skall jag – hans efterträdare – ha telegram och brev och tårar om din djupa bedrövelse – för att han inte kunde leva utan dej – med tarmvred.” Margareta fortsätter: tydligen var det ju så att hon ordnade med en dödsannons och skrev under som hustru, så sadistiskt, dom hade ju aldrig varit gifta. Och sedan när han var internerad på mentalsjukhus för sina nazistsympatier direkt efter krigsslutet, kommer hon ju dit och berättar om honom för utredarna, och man förstår om intima saker... Christina tar upp, ” att det  är svårt för oss att bedöma hur det var för kvinnor och män i början på 1900-talet.” Sigrid tänker på ”att när de levde där i norr, från 1911 – 1917, att det var en så nationlromantisk tidsepok. Folk skulle åka till nordpolen och erövra land, ta med sej norska flaggan upp till nytt land, Nordenskiöld...”

Britt konstaterar att ” spelet mellan Knut och Marie,  och vem som förtryckte vem, att dom båda hade behov av spelet.”   Ingemaj citerar Sigrid Combüchen  på sig 268.   ” Han kunde fiktivt gestalta den kluvna viljan, själens assymetrier. Men av den mest närstående i livet krävde han entydighet för att känna sig fri att skapa mångbottnade romanfigurer. Till Marie skrev han ”jag är helt avhängig av dej för min inre frid.” ”Då fick han samtidigt  henne att känna sig väldigt betydelsefull, det var hon som fick honom att skapa” säger Christina.

”Men hans sympatier för nazismen då?” Undrar Sigrid.

Margareta kan tänka sig att Hamsun gick på nazismen för att den framstod som den enkla mänskans försvar, ett slags socialism, och i nazismen fanns ju också hans idealiserade bild av kroppsarbetaren. Han beundrade kroppskrafter, yrkesskicklighet, och att odla jorden. Ingemaj funderar över det faktum att Hamsuns internationella berömmelse kom efter att han blev introducerad på den stora tyska marknaden. Britt tar upp att ”när Hamsun talar om ytligheten i Amerika mänskor emellan, måste det ju betyda att han själv hade kommit människor nära. ”Javisst det måste han ha gjort svarar Christina, ”han hade ju många vänner som höll ut. Och han hade ju en modern kritik av industrialismen och också av kapitalismen,  men tydligen inte av nazismen.”

Hamsun övergav inte sin grundidé att det skulle vara en stor ledare som styr, fastän en upplyst ledare. Men han fann brutaliteten förkroppsligad i Terboven, Hitlers ledare för ockupationsmakten i Norge. Han åkte därför till Tyskland, fick träffa Führern, för att förmå honom ta bort Terboven. Han sägs ha lämnat sammanträdet gråtande medan Hitler ”rasande”undanber sig fler konstnärsbesök. Om Terboven kom bort, skulle det vara bra sen?  Så naivt!  Tyckte gruppen. Efter kriget, från att ha varit världberömd halva vuxenlivet, satt han nu internerad, anklagad för landsförräderi. De beslagtog allt han skrev men han kom på ett sätt att skriva mellan raderna i böcker han fick läsa.  Marie avtjänade ett fängelsestraff för sina nazistiska sympatier. Han blev ställd inför domstol 1947, och blev ålagd ett stort skadestånd som ruinerade familjen.  Psykiatrikerutredningen, där Marie varit behjälplig,  kom fram till   ”varaktigt försvagade själsförmögenheter”.  1948 skriver han färdigt sin sista bok ”På igenvuxna stigar”. Då var Hamsun 89 år gammal och nästan blind och döv. Den kom ut det året i Sverige, och på originalspråket 1949 i Norge!  Knut Hamsun dog 1952.

Hamsun behöll sin skaparkraft in i det sista även under förnedringens tid. Vi enas om att 1920 var ett starkt år vad gäller valet av nobellpristagaren i litteratur, att Sigrid Combüchen skrivit en viktig bok, att Hamsuns böcker överlevt, talar till en modern läsare.  Vi  avslutar med det hon nämner (sid 329) att den israeliske författaren Amoz Oz, berättat hur han blev erbjuden och avböjde medlemskap i Hamsunsällskapet, men tillade att  ”romanerna följer honom genom livet.”

Hamsuns verk

Den Gaadefulde 1877 ( nyutgåva 2004), Björger 1879, Frida 1879-80, Svält (Sult) 1890, Mysterier 1892, Redaktör Lynge 1893, Ny jord 1894, Pan 1895, Viktoria 1898, Svärmare 1904, Under höststjärnan 1906, Benoni 1908, Rosa 1908, En vandrare spelar med sordin 1909, Den sista glädjen 1912, Tidens barn 1913, Segelfoss stad 1915, Markens gröda 1917, Kvinnfolken vid brunnen 1920, Sista kapitlet 1923, Landstrykare 1927, August världsomseglaren 1930, Men livet lever 1933, Ringen sluten 1936, På igenvuxna stigar 1949.