Födelsedagskalaset av Harold Pinter
Scénkonst
Födelsedagskalaset av Harold Pinter är en abstrakt tillställning. Födelsedagsbarnet fyller inte ens år, "det är först om en månad."
Vi känner igen varenda replik. Vi har säkert sagt dom någon gång själva? Men någonting är det som inte stämmer? Orden tycks abstrakta när tonläget råkar förskjutas, om så bara en liten aning. Enligt stanislawskijsk ordning krävs att skådespelaren låter repliken grunda sig i en sorts känsla innan den uttalas på scénen. Minsta felsteg, det vill säga fel betoning, gör att allt hotar att haverera. Och faller en falleralla och publiken genomskådar allt och går hem.
Därför måste scénografin vara så naturalistisk som möjligt? Någonting att hålla sig i, och till. Bordet, stolarna, cornflaksen, teet, det torra brödet (baconet som tagit slut), ett namn, cigaretterna, spriten?
Som om det abstrakta i själva manus inte vore nog försätts scenen i mörker. Flera gånger. Någon har vridit om jordfelsbrytaren, festen tar slut, alla går till sängs, några med varandra. Den enda belysning som finns att tillgå är en ficklampa som någon dessutom tappar innan den hinner tändas. Eller så används den för att "sätta ljuset på". Det är alltid ett spännande ögonblick när det blir mörkt på scenen. Publiken skruvar på sig, utsatt som den blir för sig själv och sina egna tankar, möjliga anfall av klaustrofobi. Säkert kastar vi alla en återförsäkrande blick mot den lilla gröna skylten med ordet nödutgång.
Konstrasterna i Födelsedagskalaset står mellan de långa passagerna där nästan ingenting händer, och vi gång efter annan är utlämnade åt oss själva, och de intensiva snabba replikskiftena där publiken kan förvandlas till en hejarklack eller en mobb. Jag svär på att många lutade sig framåt i bänkarna och nästan hejade på - ska dom få honom att äntligen sätta sig ner! - när Reine Brynolfsson som McCann och Peter Andersson som Goldberg, försöker få Shanti Roney som spelar Stanley, att sätta sig ner.
Alla förvandlas vi till stereotyper, kvinnorna inte minst, i vart fall hos Pinter och regissören Berggren. Männen är antingen tofflar, eller brutala djävlar. Kvinnorna har förlorat allt. Ungdomen, skönheten eller oskulden, här gestaltad av Lisa Wollter i rollen som badbruden Lulu.
Scénen tycks vara ett badhotell på dekis. Det går riktigt att höra måsarna och det nikotinbruna efterkrigsfärgade som sett bättre dagar förstärks av den nedåtgående solen. De olika rollerna turas om att ta över scénen, obetalbart är det när Goldberg uppmanar sin medkumpan McCann att titta honom i munnen och se att han har friska tänder, ungefär som man kan se åldern på en gammal häst. Och när han sedan ber honom om att blåsa honom i munnen, som att blåsa liv i någon - kanske i rollen? En liten liten hälsning från författaren själv?
Förhållandet mellan den unge Stanley och den åldrade Meg är en smula osunt, trappan upp till övervåningen låter oss ana hemligheter. Ömsom är det Stanley, ömsom Meg som har övertaget, men det är det Gunilla Nyroos som Meg som får den sista repliken. Hon som en gång var balens drottning - "det vet jag att jag var". Pjäsen fortsätter, liksom livet, även om solen går ner. Och Pinter låter oss harva vidare i detta vardagliga drama där vi alla oundvikligen till slut blir hämtade i svarta bilar.
Och till slut tror jag på vartenda ord.
Yvonne Ihmels
Skriv en ny kommentar: