Rockig Snövit på Dansens Hus!
Scénkonst
I synnerhet slutscenen är rörande. Som ett tack till publiken för att den varit "underbar", får vi gå fram och skriva något på Snövits kropp. Snövit, det vill säga den katalanska dansdrottningen Sol Picó, ligger bakåtlutad på en transportkärra i ett rustningsliknande fodral nästan som en Jesus på korset. Hon tycks oantastlig, och kanske ändå inte?
Genom det tjockaste skal kan känslorna bryta fram far det genom huvudet på mig.Jag tycker mig se att Snövit gråter? Är det av rörelse? Erbjudandet att skriva något; vad vi heter, en önskan, en bön eller kanske ett telefonnummer är starkt symbolladdat. Här återkommer alla publiksamlande genrer. Katolska kyrkan, popidolens stjärnstatus, ålderdomlig vidskeplighet...
Själv skulle jag blivit rörd inför denna anstormning av människor; vanliga generade svenskar som i vanliga fall kan vara rätt tröga köar nu på båda sidor om scenen för att få komma fram och visa sin tribut.
El Llac de les Mosques, på svenska kan den översättas till Myggsjön, är en rockig närmast nycirkusliknande dansshow i högt tempo med musiker och dansare, där huvudpersonen, Snövit - Sol Picó, utför närmast akrobatiska danskonster.
När Snövit lämnade dvärgarna och gifte sig med prinsen - vad hände en? Blev livet som hon hade tänkt sig, eller var allt bara en schimär?
Att livet inte riktigt blivit som Snövit tänkt sig med prinsen det får vi veta rätt snart. Om den första tredjedelen är väl mycket kön och nästan känns som en transportsträcka till den egentliga historien - nämligen till den punkt när livet börjar på allvar, när åren tagit ut sin rätt, rynkorna börjar synas och när rocken hårdnar.
"Miró", kallar någon det för när Snövit försöker få syn på sig själv i spegeln, som en referens till konsthistorien. Och i stället för den eviga frågan vem som vackrast i landet är, formuleras den om till vem som den äldsta bland oss är? En 40-årskris att ta på allvar? Kanske för en dansare?
Scenen när Snövit föds, äntligen får lov att födas, blir också en lustig lek med spegeleffekt. Spegeln vänder på perspektivet och vi ser henne uppifrån och hur hon likt en groda kämpar med att lära sig simma/leva. Senare föds hon en andra gång, fast den gången ur tvättmaskinen, hushållsredskapet, som får symbolisera livmoder och dit prinsen stoppat henne tillsammans med en skitig tröja, innan han ger sig ut på äventyr med andra prinsar. Här följer en fnittrig scén över den smått hjälplösa kärleken mellan två män, ovana vid varandras rörelser, vem ska ligga överst?
Sol Picó är något mittemellan prima ballerina, performanceartist, och ett kraftpaket till människa. Lite Nina Hagen, Patti Smith och något alldeles eget. Den lilla kroppen tycks kunna klara nästan vilka utmaningar som helst, bli kastad hit och dit som en docka av sin partner, och ändå visa prov på egen fysisk styrka. Prinsen påminner förövrigt om ett mellanting mellan spansk fascist och amerikansk motorcykelpolis i svarta kläder och höga svarta läderstövlar. Hans stora och ibland nästan klumpiga rörelser, matchar denna dockliknande varelse på ett närmast uppfriskande och humoristiskt vis.
Sol Picó kanske är som en mygga? Som den mygga vars instängda surrande blir alltmer irriterat, och som inte ger sig hur mycket man än slår efter den.
Orkestern, eller rättare sagt rockbandet, deltar såväl i dans som i föreställning. Stegen är ibland lite valhänta, men det är underhållning med eftertanke och framföra allt framfört med sååå mycket hjärta. Sällan har jag sett så många glada, sorlande människor gå ut från Dansens hus och jag skulle bra gärna vilja veta vad den äldre herre, som sist av alla och på knä som en friare, skrev på Snövits rustning. Kanske skrev han: Jag älskar dig...
Skriv en ny kommentar: