Drottning Kristina rockar fett
Aktuellt
Jag måste tänka på kronprinsessan Victoria, jag kan helt enkelt inte låta bli, och de senaste dagarnas vämjeliga skriverier om hur hon formas till regent.
Ur historiens mörker frammanas en drottning av kött och blod. En drottning som har mensvärk och som gör highfive. Som nyper gossarna i stjärten, som jagar före frukost och som vägrar att gifta sig.
Namnet skrivet i neon mot en fond så vit att minsta smula syns mot scéngolvets matta. Ingen ska döljas, allt ska fram i ljuset.
Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig en bredbent, lite kraftigt byggd drottning Kristina, i höga läderstövlar, klädd som en man och uppfostrad till man. Och som åtminstone till en början föredrar flickor.
Hon vill ha allt, sjunger Jenny Wilson
Vanna Rosenberg fyller ut rollen som drottning Kristina väl, kanske nästan för väl. Hon är en sanslös naturbegåvning. Rollen passar henne som hand i handske, jag kan inte komma på något bättre och bara vid enstaka tillfällen förlorar hon sig i en flirt med publiken, men annars håller illusionen rätt igenom. De andra förvandlas till bleksiktiga bifigurer i detta drama som är en drottnings sökande efter något mera här i livet än att vara behållare åt en mans avkomma, även om biologin så småningom tar ut sin rätt. Man skulle önskat en rättvisarefördelning, ibland förvisas de väl snabbt från scenen, men vem kan hålla Vanna Rosenbergs Kristina stången?
Det är lite orättvist att framställa blåstrumporna som skator, eller vad var det annars för långfransade ärmar om inte vingar som hängde och slängde? Och visst är det lite roligt med jättestora neonbokstäver, känns monologerna väl långa kan man roa sig med att göra anagram, eller gissa sig till vad de enstaka bokstäverna betyder när skådespelarna använder dem som stolar, klätterverktyg och så vidare. S kan ju stå för Sverige, men märkligt nog tycks det också kunna vara ett dollartecken. A för anarki, eller när bokstäverna bildar ordet KRIS rätt i ansiktet på oss.
Jo, nog måste det varit en kris alltid, när en drottning abdikerar och lämnar landet i sticket.
Pjäsen skulle vunnit på att texterna bearbetats, kanske strukits ned. De filosofiska spörsmålen känner väl de flesta av oss ändå till. Föreställningen kunde gott ha vridits ett varv till i modernare riktning. Det rockiga fick inte riktigt lov att leva ut. Och drottning Kristinas öde är inte unikt, det är ack så allmängiltigt . En ensam kvinnas/människas längtan efter kärlek och som sagt, någoting mera här i livet.
Skriv en ny kommentar: