- Ååå alla kära systrar är en medvetet provokativ titel, vald för att det var så vi tänkte, och för att unga feminister idag inte skulle våga säga det. Boken är annorlunda mot allt jag har skrivit. Den är privat så tillvida att det är en typisk aktivist som talar och att boken är skriven i jagform.

Ebba Witt - Brattström tillägger att hon aldrig skrivit något liknande tidigare och att det har varit uppskakande att gå tillbaka i sina spår, men viktigt. 

 - Underrubriken är ”Min kvinnorörelsehistoria” och det är inte riktigt rätt eftersom jag fortfarande är aktiv feminist, men den handlar om sjuttiotalet. Jag har gått ner i mina dagböcker och kalendrar och försökt dokumentera vad det var vi faktiskt gjorde, och varför.

Idén växte fram ur ett problem som hon tycker finns idag, men inte trott skulle uppstå efter att sjuttiotalsfeminismen fått upp kvinnan på den politiska agendan.  

 - Allt med prefixet kvinna – kvinnolitteratur, kvinnopolitik, kvinnokamp, kvinnokonst, kvinnokultur etcetera – ifrågasätts och förhånas och unga kvinnor idag känner inte att det lönar sig att gå samman. Den politiskt korrekta föreställningen idag är att skillnaderna kvinnor emellan är större än likheterna, vilket är absurt. Men praktiskt för patriarkatet som kan fortsätta att härska genom att söndra.

- Vi har ingen majoritetsfeminism längre, där kvinnor går ihop trots sociala och sexuella skillnader, för att uppnå något som är bra för alla kvinnor, eller stoppa det som var är dåligt. Vi har en statsfeminism, man räknar huvuden, och sen har vi de olika ”feminismerna”, olika intressegrupperingar med varsin kravprofil som slåss om utrymmet i media och politik. Vi har queerfeminism, silikonfeminism, incestofferfeminism, bitterfittefeminism, etnisk feminism med mera. Kvinnorörelsen på 1970-talet var så framgångsrik för att det var en majoritetsfeminism. Vi tvingade fram dagisutbyggnaden, skakade om i likalönsfrågan, såg till att vi fick fri abort, exempelvis. Vi stoppade den sexistiska sexualbrottsutredning som kom 1976, som ville tona ner våldtäkt som brott och ge böter (om inte kvinnan samtidigt blev svårt misshandlad).

YVONNE: Då var det fortfarande sexliberalismen som  gällde. Du minns kanske hur Hans Nestius och Lars Ulvenstam, proklamerade för gratis horor åt alla, som var schwer behinderte (handikappade män), som man säger här i Tyskland.  Och att porren skulle släppas fri!

 - Ja, utredningen anpassade sig till den kvinnosynen. Och man räknade in våldtäktsoffrets beteende, om man kunde misstänka att hon hade varit med på saken fram till våldtäkten. Om hon hade gått på krogen och blivit full, om hon hade haft kort kjol. Saken var klar! Sjuttio kronor. Varsågod, betala i kassan! Grupp 8 och samlade ihop alla kvinnoorganisationer. Inte bara utomparlamentariska utan också centerns och socialdemokraternas kvinnoförbund, alla gick med och bildade front, till och med Husmodersförbundet. En halv miljon kvinnor som gick ut på gatan och demonstrerade! Och det är klart att vi skulle inte samarbeta politiskt med dom i övrigt, men här hade vi något som var helt grundläggande för alla kvinnor. Så det tillsattes en ny utredning med fyra kvinnor och en man som kom med ett bra förslag.

 - Men straffen för våldtäkt är ju ännu idag lindriga.

 - Ja, men det beror på att lagen inte efterlevs.

Under arbetet med boken om sin samtida kvinnohistoria har hon förstått att en viktig del av Grupp 8 och andra kvinnogruppers verksamhet på sjuttiotalet var att skapa en funtionell, aktiv och positiv kvinnokropp som tog verkligheten i besittning. Ett slags reclaim-politik i förhållande till mode-, reklam- och porr-industrin som skapade destruktiva kvinnoideal. I boken ställer hon också frågan vem hon var som gick in i kvinnorörelsen som nittonåring och kom ut i andra ändan som nybliven mamma 1979, hur rörelsearbetet i Grupp 8:s alla arbetsgrupper och i Kvinnobulletinens redaktionsgrupp påverkade hennes världsbild.

 - Det är smärtsamt och rörande på samma gång att inse att vi aktiva feminister då tänkte att det här var ett fundament som inte kunde ruckas på. Vi skapade den framtida kvinnan, ingen skulle någonsin mer behöva skämmas över att vara kvinna! Så tänkte vi! Och det är väl det jag saknar mest idag att det inte tycks finnas någon stolt kvinnlighet, på den symboliska nivån. Det är klart att kvinnor går omkring och kan vara stolta i sina liv, men det finns inte som kulturellt fenomen. Skammen är tillbaka. ”Ååå alla systrar” är ett försök att visa att det fanns en historisk period då det gick att ändra på allt. Hoppeligen kan det inspirera unga feminister.

Kvinnors negativa kroppsuppfattning har att göra med modet men framför allt med porren, anser hon.

 - Mode är ju ett knark, men porren är något ännu värre, eftersom den stjäl den unga kvinnokroppen, gör den till container med tre hål och snedvrider uppfattningen om sexuella relationer till en fråga om enbart(för kvinnan smärtsamt) genitalsex. 

- Porren på internet har skapat en våldsam uppfattning om hur det är att vara kvinna. Det finns ingen lustmarkör, säger hon. Det ska göra ont och det ska vara otrevligt.  Generellt sett ett slags våldtäkt light.

Hon säger att hon inte tycker sig kunna hitta någon idag som säger att hon är jättestolt över att hon har en kvinnokropp. Utom möjligen silikonfeministerna, som tror att de är emanciperade när de ”tar för sig” och går ut och knullar runt men i grunden bara tar efter sämsta möjliga mansbeteende. Ätstörningar och kroppsligt betingade, fysiska besvär accelererar som följd av att kvinnokroppen är så negativt konnoterad, liksom att vara kvinna. Ebba sitter med i Delegationen för jämställdhet i skolan, ett regeringsuppdrag, och där oroar man sig över att vi har en skola där flickorna pluggar medan pojkarna skolkar, tillspetsat uttryckt.  

 - Och hur mår dom? Pojkarna mår något sämre än för tjugo år sen men flickorna mår jättedåligt.  Sen nätet öppnades i början av nittiotalet, så pekar kurvan för flickor rakt upp.

Hur är det att vara feminist med fyra söner, eller snarare hur fungerar det för dem att ha Ebba Witt Brattström som mamma?

 - Jag tycker att det fungerar hyfsat. Det ju väldigt svårt med en så profilerad mamma. Men ja, dom reflekterar in det i alla fall.

På sjuttiotalet försökte vi på plats skapa en ny kvinna, säger hon. Hon försöker i sin bok peka på de situationer där det fanns ett kollektivt ideal. Ett exempel är självhjälpen som den lärdes ut, först på det danska kvinnolägret Femö där kvinnor fick lära sig att undersöka sitt eget underliv.

 - Vi gick in med speculum och lärde oss hur vi skulle kolla sekretet för att kunna köra naturlig födelsekontroll. Vi var mot kapitalets porr men också tamponger, och spiraler och p-piller var farliga för kvinnors hälsa. Jag citerar, lite sadistiskt eftersom unga kvinnor är så äcklade av sina kroppar, ur en en självhjälpshandledning.

Det här var förstås före Aids (min kommentar) och kondomer var inte med i bilden på samma sätt. Men hon tror att denna passage kommer att få unga kvinnor att må illa. Hon berättar att i  tidningen Die Zeit var nyligen ett stort reportage om att 80 procent av alla unga kvinnor mellan 18 och 25 i det här landet rakar av sig pubeshåret, som på tyska heter ”skamhår”, därför att det anses vara äckligt med behåring. Det leder till onödiga infektioner, för pubeshåret är ett naturligt bakterieskydd.

 - Och så fort de rakat sig så börjar de titta på hur de ser ut och upptäcker att det ser jätteäckligt ut ändå, för det är några jättelika läppar som hänger där. Underlivskirurger gör förtjänster på att operera dem så att det ska se ut som småflickor, som i porrfilmerna. När de sen föder barn så spricker de. Man blir helt matt.

Ebba berättar att hon just nu läser Stieg Larssons Milleniumtriologi och där vi har den här spensliga flickan igen. Och kliniskt sex, som att borsta tänderna. Hennes analys är att sjuttiotalsfeminismen underskattade fienden. Patriarkatet är ett följsamt förtryckarsystem, säger hon.

 - När vi började, var det lätt som en plätt att definiera fienden. Ta LO:s ledning till exempel. Det var gubbar i slips, bara att skjuta rakt in. Nu har vi Vanja och och när vår kära Maud ställer sig upp och säger att vi måste kvotera in kvinnor i styrelser, då tänker jag, men snälla du, har du ingen maktanalys?

Gubbsen blir bara glada, menar hon. De väljer in lite kvinnor, dotterkvinnor kallar hon dem. På sjuttiotalet kallades de för alibikvinnor. Kvinnor som valdes in på höga poster men som ställde sig lojala gentemot männen i stället för kvinnorna.

 - Kruxet är ju att om du som kvinna blir invald på en hög post så är det alltid någon du måste vara tacksam mot, pappa eller storebror.

Men visst finns kvinnor som låter sig väljas in och sen sätter igång att representera kvinnorna. Det är ju en möjlighet och den bör man ta, menar hon.  Hon framhåller  

Sarah Palin som en marionett, men hon gillar Angela Merkel, trots hennes konservativa åsikter.

 - Merkel är en gammal feminist och även om hon var Kohls dotterkvinna till en  början, så såg hon till att avskaffa honom.

Hon vill inte heller påstå att kvinnorörelsen avstannat helt. Hon vill försöka ringa in vilken betydelse den hade. Eller vi hade, som hon säger. Eva Moberg var ju den absoluta pionjären med sin ”Kvinnans villkorliga frigörelse”, men det var när Grupp 8 gich ut på gator och torg och trycka på, som kvinnofrågan och kvinnokraven belv tydliga.

 - En del av våra krav låg ju i etablissemangets intresse, som rätten till heltidarbete och en lön som man kunde leva på. Varför skulle annars Olof Palme avskaffat sambeskattningen?

Men ingen trodde nog att det skulle bli som det är idag. Att kvinnor har lägre löner generellt sett än män. Arbetskraften behövdes eftersom man byggde ut den offentliga sektorn, och vi tänkte att det skulle gå att utnyttja för kvinnornas sak, säger hon.

 - Har man bara ett eget arbete har man en egen lön och ett eget liv. Man behöver inte ställa upp på vad som helst, man kan skilja sig, man har alla möjligheter. Vi kunde inte föreställa oss att det skulle frysas i att kvinnan ofta tjänar lite mindre och därför alltid tar hand om barnen för att mannen tjänar mer och pengarna behövs för familjen. Lika lite som man kunde föreställa sig att porren, först genom kabeltv och sen genom nätet, så kapitalt skulle förändra livet för unga människor och skapa föreställningar om sexualitet som är vedervärdiga.

 - Har queer blivit ett alternativ för dem som vill vara radikala inom kvinnorörelsen?

- Ja, så ser många unga det idag. Men queeridealet har inneburit ett slags förakt för vanliga kvinnoliv. Mycket i dagens kultur kretsar kring kvinnor som har varit äventyrare, eller sprängt gränser, som man tror, genom att knarka, hora, eller döda män – ta Sara Stridsbergs Valerie Solanas-kult. Om det någon gång handlar om kvinnoliv, sådanan de flesta lever, så presenteras det som i Maria Svelands ”Bitterfittan” där moderskapet framställs som en kränkning.   

Ebba Witt Brattström citerar Ellen Key om att kvinnor inte ska gå in som nollor efter den manliga siffran. Queerromantiken med sin maskunilitetsbeundran förstärker föreställningen om mannen som norm. Man tror at det går att vara könlös, men sålänge det finns ett överordnat kön i samhället så blir man ”man” och tar ”manliga” värderingar när man vägrar att vara kvinna. Det blir, alla goda föresatser till trots ett förakt för allt ”kvinnligt”. Vi menade på sjuttiotalet att män skulle lära av kvinnor och överta en del av det historiska civilisationsuppehållande omvårdnadsarbete kvinnor stått för, historiskt sett. Så att kvinnor kunde få göra mer av det män haft som uppgift. Idag vill de unga inte ta i den historiska ”kvinnokulturen”, men utan den brutaliseras samhället. Vilket är på god väg att ske. Man kan vara queer om 200 år, men fram till dess gäller det att hålla huvudet kallt och inte förtränga det historiskt kvinnliga, utan att värdera det samtidigt som man förändrar ”kvinnovarandet”.   

 - Jag saknar den stolta kvinnan, av alla åldrar, hon som fanns i sjuttiotalets kvinnolitteratur. Nu har vi fått det skojiga kärringvraket à la Kristina Lugn som något slags enda kvinnomarkör på den symboliska nivån. Den kvinnotypen är uppgiven, ett slags självhatare. 

  

 - Är det något slags kärringarnas tidsålder nu då?

 - Nej, det är det inte heller, för kärringen är bara ett randfenomen. Sen finns kvaddade flickor, gärna incestoffer.

 

En motbild som hon skulle vilja framhålla är finlandssvenska Monika Fagerholms suveräna divaflickor, de som i Edith Södergrans efterföljd inte följer någon lag utan är lag i sig själva. Eller finska Sofie Oksanens ”Stalinskossor”, och särskilt hennes senaste – ”Utrensing”. 

 - I ”Utrensning” är en av huvudpersonerna egentligen ett traffickingoffer, men det är sannerligen ingen offerbild som Oksanen framställer, tvärtom. Och hon lyckas mot alla odds ta sig ur sin tvångsprostitution. Det är en helt annan kvinnobild än Sara Stridsbergs Valerie Solanas, som idealiseras för att hon dog i sina egna spyor, och för att hon hatade män. På sjuttiotalet ville vi inte den feminism som hennes SCUM-manifest stod för. Vi ville ha en dialog med männen. Det var bra, för det ledde i alla fall till att de gick in i en ny papparoll. Det var första steget, tänkte vi, snart är de också solidariska med oss kvinnor. Men si, där är vi inte än.

Sjuttiotalets kvinnorörelse knäcktes av Kvinnohusfrågan, anser hon. Där anmälde sig verklighetens kvinnooffer, den misshandlade kvinnan som egentligen var samhällets ansvar men som medsystrar på kvinnohus runt om i landet plössligt skulle ta hand om alldeles eller nästan gratis.

 - Mats Hulth var socialborgarråd på den tiden och han kom genast på att det här med Kvinnohus var ju hur fiffigt som helst, för i och med kvinnorörelsen så hade ju antalet misshandlade kvinnor blivit ett reellt problem - mörkertalet hade blivit riktiga siffror, och vad  

skulle man göra som politisk markering, utan att det kostade pengar? Jo, han såg till  

att en utbrytargrupp startades. Dotterkvinnorna igen Och utifrån feministernas kompetens, vårt rykte och vår  

legitimering av kvinnohusen med alla slags kvinnoaktiviteter, däribland syster-till-syster-jour, gjordes en socialdemokratisk manifestation!

-  Och då framstod ju vi plötsligt som några förfärligt egoistiska kvinnor, som inte ville ta hand om våra medsystrar.

 - Och Fí då?

 - Fí var ett löfte som Stödstrumporna gav 1994, att om inte de kvinnliga politiker vi hade sett till kom in i storpolitiken på tio år lyckats att föra upp kvinnofrågor på agendan, så skulle vi bilda ett kvinnoparti. Sen gick allt snett för de unga feministerna i Fi:s styrelse hade en annan, queer agenda. Och Gudrun Schyman hade främst sig själv på agendan. Det var ett nederlag för Sveriges kvinnor och jag skäms över att jag var så ”sjuttiotals” naiv.

 

 - Det sista vi räddade ur sjuttiotalets majoritetsfeminism  var stödstrumpeaktionen, när Sverige faktiskt blev världsledande och demokratin inom politiken förverkligades med hälften kvinnor. Jag är så stolt över att ha fått vara med och ändra på samtidshistorien! Så på sätt och vis är det som en chock att vakna upp i en värld och det är som om allt det här aldrig har funnits. det är bara att börja om från ruta ett.

Kvinnor är dåliga på att hålla reda på sin egen historia och dom unga är inte intresserade, dom tror att det bara handlar om förtryck, menar hon. Att kvinnor alltid bara har varit förtryckta och enda sättet att komma ifrån det är att inte längre tala om kvinnor, "för så fort man talar kvinnohistoria så är det förknippat med offer".

- Och vi har ju jobbat stenhårt på att visa vad kvinnor har  åstadkommit i historien. Inte minst genom att skriva kvinnolitteraturhistoria. Jag har gett trettio år av mitt liv på att visa att det är en strålande motståndshistoria. Till vilken nytta? Om ingen läser böckerna?

Men hon vill att ”Ååå alla kära systrar” ska vara en bok utan pekpinnar. Hon vill inte vara polemisk utan i stället visa att så här gjorde vi och det var faktiskt kul!

- Vi hade vansinnigt roligt och vi blev starka och glada. Vi läste kvinnliga författare från förr och nu och blev allt gladare över att vara kvinnor. Det är inget farligt, flickor! Feminism är inte farligt! Det är livet!