När Lillemor som 18-åring kommer hem från Paris får hon den fruktansvärda diagnosen HIV. Hon förtränger sin sjukdom, gifter sig, och föder två barn. Långt senare döms hon för grov misshandel för det hon utsatt sin man och sina barn. När vi möter henne i filmen förbereder hon sig för ett fängelsestraff på två år.

Ingela Lekfalk försöker skildra Lillemors brott ur en annan synvinkel. Vi får lära känna Lillemor när hon i långa filmsekvenser talar om hur svår rättsprocessen har varit för henne, vi vinkar av henne vid fängelsegrinden, och vi möter henne när hon äntligen friges. Berättandet är lugnt och metodiskt; Lillemor får utrymme att berätta sin historia utan ledande frågor.

Att Lillemor ges fullt spelrum i filmen beror på att den enda personen i hennes närhet som velat medverka är hennes mamma. Även om mamman erbjuder en intressant bakgrund till Lillemors erfarenheter är det en väldigt ensidig berättelse. Lillemors man gör inget uttalande, och inte heller doktorer och jurister som har varit inblandade, finns med i filmen. Eftersom Lillemors historia är känd från pressen finns det redan mycket material kring hennes brott. Filmen gör anspråk på att visa en ny sida av något som redan är välkänt, men detta göra att filmen för en oinsatt ter sig underligt ensidig.

Det enda överraskande i filmen är hur sjukvården hanterar uppgifter om personer som är HIV-positiva. När Lillemor skall föda sitt andra barn råkar en läkare känna igen henne som en av sina patienter och vet därmed att hon är HIV-positiv. Informationen är så hemlig att ingen annan avdelning av sjukhuset får veta detta.

I slutändan är Hur Kunde Hon? en rörande historia, inte minst genom sin naturliga berättarteknik, men den lämpar sig kanske bäst för den som redan är insatt i Lillemors fall. Det görs inga direkta försök att lägga skulden på någon annan än Lillemor, men ändå upplyses tittaren om hur underligt uppgifterna om HIV-positiva behandlas, och en av Lillemors diagnoser läses upp. Filmen hade varit lättare att ta in om den hade haft en annan agenda. Nu visas bara en sida av konflikten och filmen blir som sagt mer rörande än verkligt intressant. Jag kan inte heller låta bli att tänka på hur omvärlden skulle reagerat om Lillemor ersatts av en man?