Scenkonst

Dramaten, Lilla scenen: Ett dockhem av Henrik Ibsen. Översättning: Klas Östergren, regi: Kjersti Horn (slutförd av Benoit Malmberg och ensemblen), scenografi och kostym: Jan Lundberg, ljus: Tobias Leira och Magnus Pettersson, peruk och mask: Eva Maria Holm, dramaturg: Sven Hugo Persson. I rollerna: Julia Dufvenius, Erik Ehn, Zardasht Rad, Hannes Meidal och Thérèse Brunnander.

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Tribadernas natt av PO Enquist. Regi: Thommy Berggren, scenografi och kostym: Anna Asp, ljus: Alarik Lilliestierna, ljud: Håkan Åslund och Michael Breschi, mask: Siv Glans Molin, dramaturg: Mia Winge. I rollerna: Shanti Roney, Marie Richardson, Richard Forsgren, Lina Englund och Robert Panzenböck.

Det frasar om kjolarna när den älvliknande varelsen trots sin klumpfot dansar runt i fotografen Helena Blomqvists bilder. Flickan som drabbats av elefantiasis framställs på en bild i en rörelse som får mig att associera till den brandfarliga celluloidplast som tidigare användes i biograffilmer. Just det där ögonblicket innan filmen fastnar i projektorn och bilden brinner upp.. Överhuvudtaget infinner sig en filmisk känsla. Kanske beroende på berättarperspektivet eller kanske för att Helena Blomqvist tillhör den generation fotografer som använder sig av fotografiet, som om hon vore en målande konstnär. Hon fjärmar sig från det dokumentära och använder sig av noggrant uppbyggda och återskapade modeller som kan ta månader att färdigställa och som sedan bearbetas digitalt.

Det är i hårdrockens rörelsemönster Amanda Aptera och Halla Ólafsdóttir hämtar sin inspiration. Foto: Ensemblen

TUPP-festivalen: Beauty and the Beast med Amanda Aptera och Halla Ólafsdóttir.

The Curators’ Piece. Medverkande: Per Ananiassen, Danjel Andersson, Sven Age Birkeland, Vallejo Gantner, Gundega Laivina och Florian Malzacher.

SCUM-Manifestet från Turteatern och den italienska gruppen Motus med Alexis – A greek Tragedy hörde till föreställningarna den andra dagen i TUPP-festivalen på Uppsala stadsteater. Italienarnas Alexis är en uppsättning, som med ett rikt förgrenat scenspråk knyter an till dagens unga proteströrelser. SCUM-Manifestet i sin tur är en finurlig gestaltning framförd av Andrea Edwards med Solanas text balanserande på den hårfina gränsen mellan ironi och allvar, skriver Bo-Ingvar Kollberg i sin genomgång för Cora.

Teaterfestivalen TUPP på Uppsala stadsteater: Alexis – A greek Tragedy med teatergruppen Motus. Produktion: Enrico Casagrande och Daniela Nicolò, aktörer: Silvia Calderoni, Vladimir Aleksic, Benno Steinegger och Alexia Sarantopoulou.

Valerie Solanas: SCUM-Manifestet med Turteatern. Översättning: Sara Stridsberg, Regi, ljus och scenografi: Erik Holmström, aktör: Andrea Edwards.

Kulturhuset, Stockholm

Bortom tid

Tom 20/5

stadsteater kallar han den för (F***ing) Måsen, en ledtråd så gott som 

någon till den med stort självsvåld utformade iscensättningen. 

Åtskilligt är omstuvat från grundtexten, det råder partystämning. Det 

skadar inte om man känner till förlagan för denna glittrande 

föreställning där parodin aldrig är långt borta, skriver Bo-Ingvar 

Kollberg.

Allan Svensson gör en porträttlik och oberäknelig Jan Stenbeck i Uppsala stadsteaters uppsättning av Fursten. Foto: Mats Bäcker

               

Lördag 3 mars kl 14.00 - 16.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 60 kr som inkluderar nya numret av Kulturtidskriften Cora. 

Förförisk image och galenskap - två sidor av framgångens mynt visas bokstavligen parallellt på scenen i pjäsen Vita Horan på Teaterverket vid Odenplan. Den ena blondinen kråmar sig i utstuderade poser, den andra klättrar förtvivlat på väggarna i sin tvångströja likt en löpsk katta. De två skådespelerskorna på varsin halva av scenen ger gestalt åt såväl kändisens offentliga som privata jag när det gått överstyr.

Onkel Vanja, som nu ges på Stockholms stadsteaters Klarascen. 

Regissören Eirik Stubø har skapat en föreställning om all vår längtan 

och våra drömmar och detta får många övertygande genomslag, skriver Bo-

Ingvar Kollberg.

Uppsala stadsteater, Salongen: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva efter Ann Heberleins bok. Dramatisering: Åsa Lindholm, regissör: Martin Rosengardten, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Anders Ekman. Skådespelare: Maria Sundbom, statister: Michaela Stolt/Linnea Bodotter.

Magasin 3 Stockholm konsthall

Ai Weiwei

Tom 10/6

Han har beskrivits som världens just nu viktigaste konstnär, kinesen Ai Weiwei. Hans öde som en av Kinas många regimkritiker som förföljts, straffats, anklagats för diverse brott och slutligen frihetsberövats har varit föremål för dagsaktuella nyhetsrapporter i världens alla medier. När Ai Weiwei på väg att flyga till Hongkong en aprildag 2011 fängslades och fördes bort till okänd ort och på obestämd tid hamnade den kinesiska diktaturen i medias obarmhärtiga strålkastarljus. Protesterna lät inte vänta på sig. Konstnärskolleger, politiker och konstvänner världen över visade på olika sätt sin avsky för behandlingen och sitt stöd för konstnären. Minnesvärda var de röda tygväskor med texten Free Ai Weiwei som mängder av biennalbesökare bar i Venedig i somras. Den som följt min blogg här på Coras hemsida är välbekant med dramats många detaljer. (Texterna ligger fortfarande kvar, det är bara att klicka sig fram under rubriken Cristinas kulturblogg).